I tidernas begynnelse, när människoapan just börjat gå på två ben (men fortfarande var riktigt ful och hade alldeles för långa armar), var det farligt att finnas till. Bakom var och varannat träd lurade faror.
De som överlevde och blev till oss så småningom var de som klarade sig bäst, survival of the fittest, helt enkelt.
En av de egenskaper som selekterades fram, och överlevde till våra dagar är just fight & flight-reaktionen på en stressor (något som stressar, typ).
Vid fara eller stark stress av annat slag, reagerar kroppen med att "koppla på" det sympatiska nervsystemet. Den här delen av det autonoma (självstyrda, dvs. utanför din kontroll) nervsystemet är den som står för allt som gör kroppen alert, kampklar, redo att slåss eller fly (fight or flight). Hjärtat slår fortare, blodet dirigeras om till muskler och bort från matsmältningsorgan, lungvävnaden vidgas för att underlätta andning, sinnena skärps med mera.
Hur lämpligt låter det här i en situation där du varken kan slåss eller fly?
En hårt driven kontorsslav kan varken slå chefen på käften, eller springa därifrån när han blir pålagd ännu en uppgift med alltför optimistisk deadline. En studerande är i samma situation, i värsta fall i många år.
Då man inte kan ge efter för varken impulsen att slåss eller fäkta skapas en uppdämd stress som i flera forskningsrapporter visat sig vara skadlig. Bland annat har man visat att fight & flight-responsen, då den inte är sammankopplad med muskelarbete, ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar.
Vad så göra?
Hantera stressen, på det sätt du finner lämpligt; yoga, meditation, att-göra-listor, planläggning av tid eller vad som nu fungerar. Rationalisera (eller använd andra av Freuds försvarsmekanismer 
. Motionera – det har visat sig vara riktigt nyttigt i det här tillfället.
